När Erin kom till världen

Att man kan vara SÅ TRÖTT på att vara gravid hade jag aldrig kunnat tro...
Sista...5 (?) månaderna av graviditeten hade jag LIDIT av åderbrock i mufflan och det var verkligen inget kul kan jag lova! Allmänt så kände jag mig inte alls lika "rosig" som när jag väntade Anton så det är kanske sant det som sägs att när man väntar flickor så "stjäl" dom sin moders "skönhet"? Nå...mitt vanliga goda humör o tålamod var iaf som bortblåst. ;)

Att ha så ONT och sen gå över tiden SÖG FETFETT!! Fyyyy f-n vad LESS jag var...S började nog bli lite orolig över att jag var såååå färdig och att lillan inte visade minsta tecken till att komma själv eller inom någon snar framtid.

Hade tid till överburenhetskontroll fredagen den 13/4 och vi var båda överens om att nu fick det vara nog, vi skulle INTE vänta på tösa längre...det var DAGS för henne att komma a.s.a.p!

På torsdagen 12/4 var Storasyster och hälsade på med sina tjejer och redan på morgonen hade jag tagit två panodil för att jag fått migränsprakandeprickar framför ögonen. Hade ont i huvudet och tyckte inte att panodilen hjälpte så jag ringde mvc för att se vad dom tyckte...Huvudvärk etc kan vara tecken på havandeskapsförgiftning och det hade varit ett tag sen jag lämnat urinprov och...KANSKE vore det en idé att komma in o kolla blodtrycket för säkerhets skull?

:) Lämnade Anton med syrran och S körde oss in till stan och jag fick kissa i burk o dom tog blodtrycket och...ja-a...lite protein i urinen och lite högre bt igen. Efter att bm kollat med förlossningen beslöts det att vidare koll på sjukhuset var bäst.
Åkte hem igen för att snabbt packa bb-väskan, om ifall att igångsättning blev aktuell, + ringa Mamma om ifall att...
Till förlossningen och sitta för CTG-kurva, lämna ännu ett urinprov, blodtryck och sen gynundersökning och ultraljud. ALLT såg såååå bra ut! Inge protein i urinen och även bt var bättre...
Fick besked om att vi inte behövde komma in på kontrollen på fredagen utan istället komma på lördag igen och att vara förberedd på att jag kanske INTE skulle bli igångsatt då men SISTA överburenhetskontrollen skulle göras på måndag så att gå över en HEL vecka till var det inte tal om! :) Pustade ut! SKÖNT! :)
...och om vi hade tur så skulle gynundersökningen kanske "killa igång" det hela och vi skulle slippa igångsättning helt och hållet...

Hem igen...syrran o mamma åkte hemåt och vi beslöt att eftersom dom lovat fint väder till helgen att dom skulle komma allihopa (+ svåger o Lillasyster) igen på lördag. Vi kunde ju ändå HOPPAS på att om jag inte kommit igång spontant innan ändå kanske kunde få bli igångsatt då! :) Om inte annat så kunde vi kanske grilla! :D

Hade lite blodiga flytningar efter gynundersökningen under kvällen o även lite sammandragningar men vågade inte hoppas på någonting. Körde på som vanligt med kvällsrutinerna och Anton-nattning och sen till sängs...

Vid 3-tiden vaknade jag med lite magknip...kom och gick och kändes rätt bekant men jag vägrade bli besviken om det nu inte var något så jag tog två panodil och gick till sängs igen. Strax innan 4 väckte jag Stephen då jag inte tyckte att det onda gett med sig och jag inte kunde sova. Ville väl mest ha lite sällskap och kanske lite hjälp till att somna om men han tyckte att vi nog skulle ta och förvarna Mamma och Lillasyster så att dom hinner hem till oss i tid + att jag nog borde äta något så att jag har tillräckligt med energi om det går snabbt...
Hade nog inte kunnat somna om ändå... :)

Åt mina flingor medans det knådade i magen, gjorde inte AJAJAJ-ont än men nog kändes det allt! *flås*
Ringde förlossningen för att kolla hur tätt dom tyckte att värkarna skulle vara, hade hört att för andragångsfödeskor så gäller inte "3 på 10 min"-regeln, och hon sa att jag kunde komma när som helst det började kännas jobbigt. Hade värkar iaf med 5 min mellanrum men dom var fortfarande korta.
Ringde Mamma vid halv 5 och sa att det nog vore bra om dom började dra sig hitåt men att det absolut inte var någon brådska. Drick kaffe och käka frukost i lugn o ro...
Strax därefter vaknade Anton som vanligt för att lyftas över i vår säng men jag kunde inte ligga still och S var nog också upp i varv så inte heller Anton "fick" somna om. Värmde välling och fortsatte flåsandet...det GÖR ONT! ...men visst blir det värre... ;)

Kl. runt 6 nu...Mamma och Anna har kommit och jag hänger över soffan när värkarna kommer. S masserar mitt ryggslut och det känns bra... Ger Anna instruktionerna för Anton-passning, hon ska klara sig själv en stund med lille vilde ;) tills Storasyster kommer och hjälper.
"S, visa henne hur micron funkar..." "Glöm inte att visa..." "Om Anton säger/visar såhär så menar han..."
:) Mycket som ska kommas ihåg och S är redan 3 steg före! ;) Anna klarar sig fint!

Åkte in till förlossningen, Anton vinkade glatt hejdå från fönstret och det var skönt att inte behöva lämna honom ledsen...
CTG, blodtryck, kontroll...jobbigt att sitta fast i stolen under ctg:t och SÅ KLART kommer värkarna mer sällan, var 10:e minut, så fort jag e fast vid maskinen!?! *suck!* Pappa kikade in en sväng också, hade lämnat av patient i närheten och kom för att kolla läget. :)
Konstaterades att jag fortfarande var i "latens"-fasen *morr*, bara öppen 2 cm och att livmodertappen fortfarande var bakåtlutad med lite hård kant. *suck* Men nog skulle det allt komma igång under dagen! :)
Vi kunde ha fått stanna kvar men bm tyckte (vi höll med) att åk hem och vila och kom tillbaka när det känns alldeles för jobbigt. Hon gav ingen direkt tidsanvisning utan tyckte att kom tillbaka när jag ville eller när det började göra för ont... Kändes skönt att JAG fick bestämma. :)

Väl hemma igen hade Sanna hunnit till Annas assistans och Anton hade redan somnat om en sväng och nu började väntandet... Sablans sketna latensfas!! :[ Det är detta som vissa (uppenbarligen majoriteten om man tror på det som skrivs) känner av lite småknip men fortfarande kan viiila och ligga på soffan och ladda energi! *mutter*
Inte jag! ONT gör det och REGELBUNDET är det med... sketansjäklafanskapsfas!
Solen SKEEEN och vi drack kaffe och var ute i trädgården med barnen medan jag försökte flåsa bort den värsta smärtan.
Systerdotter Julia frågade då och då med lite oro i blicken "Hur är det?" :) "Bara bra hjärtat, tack för omtanken! Det är ingen fara med mig..." :) Snuttan!

Hmmm...kommer inte ihåg om vi åt lunch... ;) men då började det iaf göra ONTONTONT! Så att tårarna började fylla ögonen och det var svårt att flåsa. Var väl en 3-4 minuter mellan värkarna och dom var 1-2 minuter långa.
NU vill jag INTE mera! :( Hit med lustgasen, nu åker vi in igen!
IGEN ctg...f-n vad jobbigt det är att sitta FAST i sketans-skit-maskinen! *morr* Jag vill ha smärtlindring NU! SKIIITER i om värkarna bara kommer en i timmen (visade ca. var 4:e min.) för dom gör OOONT!

Bm, Gudrun, var av äldre kaliber (ca. anno -45) och jag bävade över att hon skulle köra hårt med mig...typ "Detta är priset vi kvinnor får betala för att Eva lurade Adam att äta av Äpplet i Paradiset"...
Konstaterades efter ctg:n och kontroll (där hon BRÅKADE med min livmodertapp under värk! AAAAJ!) att jag var öppen 4 cm (jihoo!?!) och jag fick byta om till mys-sjukhus-skjortan och "snygg"-momo-rock och fick ett rum...
Gudrun tyckte dock att "Njae...nog får du vänta liiiite till innan vi kan ge dig nån smärtlindring, värkarna får allt komma liiite tätare. Annars gör det ingen nytta." Jag VISSTE det! Hon E en såndär sadist-bm! :[
Vi "bokade" iaf in EDA med detsamma så att jag inte skulle behöva vänta all världens tid på den när det väl var dags.

Väl inne på rummet hängde jag på gå-stolen och gnällde...Mamma gjorde sitt bästa för att försvara/förklara bm beslut... :) Inom kort kom dock värkarna tätt, 2 min mellan och efter att jag kaskadkräkts (som jag också gjorde med Anton) var det nog med väntade och jag fick lustgasen utan protest! :) Yay, trodde jag, men ganska snabbt var jag sådär yrselhög som jag var med Anton...fick liksom ingen förvarning om när värken var på gång så jag fick i mig gasen fel och hade ONT. Träffade "rätt" kanske bara var 3-4:e gång. Nu blir det PRECIS som med Anton och jag ville juh att det skulle vara annorlunda! Blev ledsen... Bad dom stänga av lustgasen, då jag hellre var helt utan smärtlindring tills EDA:n var satt (bad om den i samma veva!)...usch vad besviken jag var! :(
Ville att det skulle "lättare" denna gången. Grät och försökte andas genom värkarna, tyckte att bm som tagit över medan Gudrun var uppptagen med annan förlossning var kall och inte brydde sig att jag hade det jobbigt. Bara EN gång tittade hon mig i ögonen och hjälpt mig att andas och lugnade mig tillfälligt. En av sköterskorna tyckte att jag var alldeles för "duktig" och sa att nog skulle jag kunna prova lustgasen igen...kunde fortfarande dröja lite innan narkosläkaren kommer. Men kanske inte lika stark blandning så att jag slipper bli så hög? Ok då...vi provar... 80% syre.
WOW! Vilken skillnad! Jag KÄNDE fortfarande värken en hel del men det var smärta jag kunde klara av! Vi, Stephen, Mamma och jag, fick kanonflyt på när jag skulle ta gas och när jag kunde släppa den. Det funkade inte alls med Anton! Hade läskigt låååånga värkar emellanåt men jag KLARADE DET! :D Och jag var MEDVETEN om vad som hände! Vilken känsla! :)

Till sist kommer då narkosläkaren, S lämnar rummet ;), och jag ska kura ihop mig och ctg-dosan hamnar fel och Gudrun (nu tillbaka) säger att den behövs inte just nu ändå och dom kopplar bort maskineriet. PANIK! Vi hade sånt bra flyt och nu vet jag inte när jag ska ta lustgasen och och och... *snyft*
Underbara Gudrun lugnar och Mamma med. Suger gas heeela tiden då jag inte våga släppa taget ifall att jag ska få OOOOONT igen. Mamma tittar oroligt på mig och undrar om jag fortfarande är med och det ÄR jag! Helt otroligt! EDA:n sätts (ajajaj!) och jag tackar narkosläkaren från djupet av mitt hjärta för att jag fått vara MED den här ggn...hela tiden med masken väldigt nära till hands! *s* Han tror nog att jag e
hög som ett hus! *s*
När EDA:n börjar verka så är jag i Himmelriket! :D Bara emellanåt tar jag lite gas när det kniper men jag e inte hög eller förvirrad eller nåt!
HELT vid MEDVETANDE, ligger pratar och tittar på när Mamma och S fikar och mumsar på godis! Hmmm... ;)

Har inte lika bra koll på klockan denna gången som med Anton...kanske för att det faktiskt gick snabbare nu. Men kl. var kanske runt 20 när Gudrun kollade läget och jag var öppen 9 cm men...om hon fick lov så tyckte hon att istället för att vänta ut den där sista cm och sen krystvärkarna i ytterligare några timmar så ville hon sätta dropp för att skynda på det hela lite granna, så att lillan faktiskt kommer ut under kvällen. Så BRA som jag mådde, mycket tack vare henne, hade hon kunnat be om/föreslå nästan vad som helst och jag hade gått med på det! :D Var fortfarande helt lyrisk över att man kunde må såhär under en förlossning! :D

Sen hann det inte gå lång tid (många värkar) innan jag kände som ett "plopp", som om lillan liksom "trillade" på plats, och jag insåg att nu var det dags! Skrek till S genom masken att ”NU kommer hon!” Han hoppar upp med ett ”VA?” "Tryck på knappen! Hon kommer NUUU!"
Ungefär samtidigt som Gudrun (med droppet i högsta hugg), bm-studenten och sköterskan kommer in på rummet känner jag första krystvärken. Sen går allt FORT, skriker och krystar och fostervattnet sprutar (vattnet gick inte när dom satte skalpelektroden utan först då) och får PANIK för jag känner att det går snabbt och tror att jag kommer gå sönder och samman. IGEN lugnar Gudrun, tittar mig i ögonen
och säger att INTE bli rädd nu, det här kommer gå så bra! Krysta bara när du har värk... Tar ett djupt andetag och håller hårt i S och krystar igen med ännu en störtflod vatten, nu e huvudet ute! Hjälp! AJAJAJ! Krystar igen och igen och splooch och hon e ute! :D
Hohojajja! Tog inte ens 10 minuter från att vi ringde på klockan tills att hon var ute! 4-5 krystvärkar och hon var ute...
Fick bara en liiiten bristning som Gudrun fixade ihop så fint med 3 stygn. Tacktacktack Gudrun för ALLT! Om hon hetat ngt lite ”tjusigare” än Gudrun hade nog Erin fått hennes namn. :)

Kl. 20.40 Vår underbart FINA Erin e här!! :D 52 cm lång och 4110 gram "tjock".

Wow! Vilken upplevelse! Att få/kunna vara MED på det här sättet hade jag inte kunnat drömma om! DET HÄR kan jag göra igen!
Om det blivit likadant som med Anton hade det kanske bara blivit två...nu blir det nog fler! ;) Att lustgasblandningen mestadels var syre gjorde ALL skillnad...hade kanske t.o.m. klarat av det hela utan EDA:n men njae... EDA:n e allt fantastiskt bra! ;)

Efteråt kom bm-studenten och tackade för att hon fått vara med och jag kunde bara tacka henne tillbaka! :) Var lika spännande för mig! :D

Vad gör vi när det är slut på alla bebisar?

Här är min gladis när hon är 5 veckor gammal! :)

Tiden går fort, Erin är redan 6 ½ vecka och för varje dag lämnar hon mer och mer av det där allra spädigaste i spädis-stadiet bakom sig. Snart kommer hon vara lika stor som Anton! *hjälp* Hon ler och "pratar" mer och mer och är förstås alldeles alldeles UNDERBAR! :)

Tycker det är SÅ myyysigt när dom är såhär pluttiga. Fast...dom är juh himla mysiga när dom blir större också. För varje stadie dom går igenom önskar man att man kunde stanna tiden ett tag och få njuta av det liiiite längre men så är man samtidigt så nyfiken på vad som kommer härnäst.

Var morsdag igår och vi åkte hem till Mamma och Anna med barnen. S&B + töserna kom också förbi på mat och fika.
Storasyster satt och gosade med sin Elsa-"bebis" (hon e 8 v. äldre än Anton) och jag kände mig lite vemodig över att det inte skulle bli mer bebisar i familjen P. Vet att syrran är mer än nöjd med mängden barn i hushållet så vet inte varför jag kände så...kanske för att jag inte e klar med alla mina bebisar? :)
Har svårt att föreställa mig hur det kommer vara att INTE ha bebis...att bestämma oss för att nu e vi färdiga och nu blir det inga mer småpluttar igen. Ingen mer gravidmage eller yttigpyttig bebis, inget mer ammande och sluthandlat på spädiskläder... :( Känns overkligt, som om det aldrig kommer att hända men vi får verkligen hoppas att denna känslan går över för annars vet jag inte vart vi hamnar! ;)

Nåja...som jag sa till Lillasyster när hon SVOR på att hon ALDRIG skulle gifta sig...vi har ingen aning om vad som kommer hända ens imorgon, än mindre om 10 år! :) Hinner säkert bli "färdig" på pluttar jag med så småningom! :)

Nu kommer det snart besök, måste pysa!
Puss!

Erin 9/5