In English - please scroll down.
Tisdagen den 1/11-05 kl.06.18 föddes Anton på Östras KK. Han vägde 3685 gram och var 52 cm lång. Han föddes 2 veckor efter BF (beräknad förlossning/födelse?) och efter 54 timmars värkar. Jupp! :) :)
Nåja...endast 9 timmar räknas av barnmorska och läkare då det var först då förlossningen klassas som "aktiv" men jag måste dock säga att "vilofasen", latensfasen, kändes bra aktiv den med!
Jag vaknade vid midnatt natten till söndag (30/10) av att jag hade ont i magen, gick på toa och försökte somna om...gick inte, gjorde alldeles för ont.
"Är detta på riktigt nu?!"
"Är vår lillkille äntligen på väg...??"
Jag började med att kolla hur tätt värkarna kom - var 5:e minut...!
Jag lyckades hålla mig i en hel timme innan jag väckte Stephen för att få hjälp med att kolla längden på värkarna. Värkarna kom tätare nu, 4 min mellanrum och ca 45 sekunder långa. Ringde och pratade med barnmorskan på Mölndals sjukhus och beslöt oss för att vänta ännu lite till...var 3:e min och 55 sekunder långa var rekommendationen från barnmorskan. Slog även en signal till mamma och förvarnade henne att det nog snart var dags att åka in.
Vid 3-tiden var värkarna "tillräckligt" långa och täta för att vi skulle kunna åka in och med medveten "risk" att bli hemskickade åkte vi in till Mölndal för att se hur det gått framåt. Väl där blev jag kopplad till CTG och SÅKLART stannar värkarna av...! :/ Nu kom de endast var 10 min ungefär...och jag var bara öppen 1-1½ cm...*suck* Hade väl hoppats på liiiite mer men men... Det visade sig inte vara det "största" *fnys!* problemet... Barnmorskan förklarade för mig att de, på Mölndal, har en oskriven policy som säger att kvinnor med BMI över 35 inte får/kan föda på Mölndals KK?!? Den policyn skall ha gällt under våren/sommaren och vara en ganska så klar "regel". Hmpf! :[
(Jag blev bokad på överburenhetskontroll på Mölndal tre dagar innan förlossningen satte igång av sig självt och min bm visste uppenbarligen inte om denna regel då hon i sånt fall hade informerat mig att Mölndal inte var en valmöjlighet för mig.)
För tjockisar krävs det tydligen två läkare om-ifall-att det skulle bli behov av kejsarsnitt under förlossningen (hörde även nämnas nåt om att deras operationsbord inte "håller" för fetton). De hade inte några problem med att förlösa tjockisar vaginalt men eftersom de inte i förväg kan säga hur det går så... Jag blev alltså först hänvisad hem, då värkarbetet inte satt igång "ordentligt", och sen vidare till Östras Specialförlossning (!?!) eftersom min BMI var för hög...! :\
Vi åkte hem till mamma eftersom vi var övertygade att det skulle bli bebis under följande dag. Så fort vi lämnat sjukhuset kom värkarna igång igen... Mellan kl.5-8 var värkarna STARKA och långa, över 1 min, och kom med 3-2 mellanrum. Men jag ville verkligen inte bli hemskickad igen så vi väntade så länge vi kunde innan vi tyckte att nu måste värkarna väl ändå ha tagit ordentligt...!
När vi väntat "klart" och är redo att åka till Förlossningen igen ringer jag Spec. på Östra för att "anmäla" att jag som tjockis ska föda hos dom, blir dom MINST SAGT förvånade! "Va? Det har jag inte hört nåt om förut.... Pga din BMI?? Näe...hur menar du...? Det är väl en regel som Mölndal själva hittat på...! Du är klart JÄTTEVÄLKOMMEN att föda hos oss men inte behöver du komma till Spec. utan åk in till Normalförlossningen du, där tar dom hand om dig!". :) :)
Kl.8 kommer vi till Östra, var bara öppen 1½-2 cm (!?!). De där plågsamma timmarna hade inte gjort NÅN skillnad!? Kopplades igen till CTG:n och bums så lugnade värkarna ner sig igen...tillbaka ner till var 10:e min och helt plötsligt bara en 30-40 sek långa. Jag tror inte att barnmorskan trodde på oss när vi sa hur tätt värkarna hade kommit hemma...
Vid 12-tiden gav jag upp och vi åkte hem till mamma igen och vi lyckades alla sova i ett par timmar. Jag var helt slut! Söndagen gick...värkarna kom var 10:e min, var 5:e emellanåt och ca. 1 minut långa.
Vid midnatt, alltså 24 timmar efter att allt satt igång, åkte Stephen och jag till Östra igen för att kolla läget och få nåt som jag kunde sova på. Jag var öppen 2 cm! *SUCK!* Fick två Panocod, åkte till mamma och sov 2 timmar...slumrade sedan i 3-4 timmar till mellan värkarna.
Måndag morgon...TRÖTT! Mamma åkte en sväng till jobbet och affären. Stephen och jag gick på promenad och vilade. Fortfarande värkar ungefär var 10:e - 5:e min och 1 min långa. ONT gjorde dom också...svårt att stå och att andas när dom kom *flåsflås!* ...och dessa värkar RÄKNAS inte ens?!? Var rätt så less på allt... :(
Bästa vännen A. ringde, hon hade handlat en present och ville komma över en sväng på eftermiddagen. Jag fick en JÄTTEFIN "skyddsängel" att ha med till förlossningen som stöd. ♥ Hon kom över vid 5-tiden och då kom värkarna med ordentlig kraft! Nu var dom LÅNGA! Nästan 2 min långa och var 5:e min! AJAJAJ! Vi lyckades ändå äta middag och väntade...och väntade... A. åkte hemåt och vi väntade lite till. Denna gången skulle jag INTE åka hem igen!
Vid 20-tiden åkte vi in till Östra för tredje gången och jag var nu öppen 3 cm och värkarna var kvar även då CTG var på. Vi fick stanna! :)
Väl inskriven på avdelningen ställde jag mig i duschen, det hade hjälpt hemma hos mamma tidigare på kvällen. UNDERBART! Stod där i duschen i 2-3 timmar tills värkarna blev FÖR starka och värmen/vattentrycket inte längre hjälpte. Provade akupunktur, avslappningsnålarna i huvudet hjälpte en del men de i magen tog vi snart bort...
Nu var det slut på de smärtlindringsmetoder jag tänkt att jag skulle "klara" mig på.. Hade ju ONT och flåsandet hjälpte inte heller längre. OK - in med lustgasen och den + avslappningsCD:n hjälpte! SÅ SKÖNT att hänga över saccosäcken på knä i sängen...lugn och fiiin... HÖG som ett hus javisst :D men jag fick fortfarande tillräckligt med frisk luft så att jag kände att jag hängde med.
Tiden gick.
Vid 3-tiden på natten kom smärtan med ökad intensitet och därefter minns jag inte mycket. Ville inte ta EDA:n...men lustgasen gjorde inte längre det som den skulle. Tog för mycket, för ofta och ibland fel för att jag var så borta i smärtan och lustgasruset och jag hade fortfarande OOOOONT!! Jag var TRÖTT, uppgiven och rejält smärtpåverkad...funkade inte längre! :( Bad till sist att få EDA:n, "Den kommer snart".
Vi väntade och väntade medan Stephen och mamma gjorde sitt yttersta för att övertala mig att stanna kvar :) ;P och att åka hem inte var någon valmöjlighet. Jag var säker på att jag skulle dö och när vattnet gick nån gång vid 4 (enligt journal, mamma och S) trodde jag att det var blod som jag låg i och att det nu var kört för både bebisen och mig. :\
JAG ORKAR INTE MERA!
Till sist, efter nästan en timme, kom ÄNTLIGEN narkosläkaren som skulle sätta EDA:n! "Ligg stilla nu...", *lullullblajblajsnack* SKITSNACK! I huvudet (?) svarade jag med SÄTT BEDÖVNINGEN FÖR I HELVETE!!! Jag gör PREEEECIS VAD DU VILL bara du tar bort smärtan! Sluta snacka skit och gör det du kom hit för att göra!
Vid 5 (igen enligt journalen) började EDA:n verka och jag slumrade en liten stund. Jag kände fortfarande magen arbeta men äntligen var jag kvitt smärtan och ÄNTLIGEN fick jag VILA!
Strax innan 6 ringde jag på barnmorskan då jag tyckte att det tryckte på och att det kändes MER än tidigare...hon "kollade läget" och sa att jag var öppen 10 cm och klar och färdig för att krysta.
VA!?! Ska jag orka KRYSTA också?!? Var ju helt SLUT! ORKAR INTE!
"Flåsa inte nu utan håll inne med kraften och tryck på." Hur ska jag kunna det!? Jag har inte gjort något annat än att flåsa de senaste 2-3 dygnen!?! Jag var helt övertygad om att hon skulle vara tvungen att ta sugklockan till hjälp då jag kände att jag verkligen inte hade NÅGON styrka kvar men...! :) ...efter ett par rejäla krystningar, klipp och liten bristning kom han ut! :D :D :D Det tog inte ens 20 min, kl. 06.18 var han här! Vår Anton! ♥ Vi grät allihopa när han kom till världen.
Stephen sa att han aldrig hört ett sådant avgrundsvrål tidigare som det jag gav ifrån mig under den sista krystningen och han var säker på att att Storasyster och Svåger hade hört mig ända bort i Partille.
Antons hjärtljud sjönk något mot slutet så det var nog mycket därför det gick så fort mot slutet och det var också därför barnmorskan var tvungen att hjälpa till med saxen. Hon fick suga rent luftrören på honom då han fått i sig lite fostervatten men när doktorn kom och kollade honom och han var frisk och fin! :)
Moderkakan kom ut utan att jag var något större besvärad. Det var ett himlans pillande och pysslande innan jag var ihopsydd men sen var det festfrukost, vägning, mätning och vidare upp till BB där vi stannade tills torsdag lunchtid.
Förlossningen var en ordentlig pärs...inte alls vad jag trott, tänkt eller förväntat mig. Jag var chockad över tiden det tog och smärtan när den kom ORDENTLIGT på natten...
Tror att jag kanske hade kunnat hantera smärtan lite bättre om jag inte varit så vansinnigt TRÖTT, om inte "latensfasen" varit så lång. Jag hade ju ingen energi kvar att bearbeta smärtan när den väl kom, på "riktigt".
Situationen var som tur är aldrig akut eller farlig och det är jag tacksam för. ♥ Med lite distans till hela händelsen så kan jag säga att jag har lärt känna mig själv och min kropp på ett sätt jag aldrig kunnat utan denna erfarenhet.
Nästa gång (JA! jag kan faktiskt föreställa mig att det kan bli en NÄSTA gång!) kommer jag veta bättre...kunna mer... :)
Anton, några minuter gammal. ♥
In English:
Our Anton ♥ was born on Tuesday November 1st at 6:18 am. He weighed 8 lbs 12 oz and was 20" long.
I was two weeks over due and I’d been having painful contractions for 54 hours... However, only 9 hours of that counts as "active" labour by doctors and midwives since they start counting when you are 3-4 cm dilated. I started counting from when the PAIN started! :)
I woke up just before midnight on Saturday the October 29th with pains in my tummy, I thought I just needed to go to the toilet and then I'd be able to go back to sleep...but no luck...it hurt too much.
"Is this it?"
"Is it finally happening??"
"Has he finally decided to come out...?"
I started checking how regular my contractions were... every 5 min... Managed to keep calm and walked around the flat for about an hour before I woke Stephen so that he could start timing the contractions with me.
They came approx. every 4 min and lasted for about 35-45 sec. I called the maternity ward and we decided to wait for another while before going in...the recommendation was to wait 'til the contractions came every 3 min and lasted for about a minute.
I also called my mum (who was labour partner no.2) and told her that it shouldn't be too long 'til we had to go.
At about 3am we decided that the contractions were long and frequent enough to go to the hospital. I was very aware of there being a possibility of being sent home again but I wanted to get checked out and see what the progress was...
At the hospital I got hooked up to the CTG and OF COURSE the contractions went down, every 10 min and I was 1-1½ cm dilated (I think she was being nice adding the ½ cm). *sigh!* I had hoped for a little bit more but alright...
Rather than going home we went to mum's since we were SURE that the baby would be born that Sunday. As soon as we left the hospital the contactions returned stronger than before. Between 5 and 8 am they were STRONG and LONG, over a minute and with about 2-3 min between them. I really didn't want to have to go back home again so we waited and waited, with Stephen pacing at the front door ready to go, until we were as sure as we could be that NOW there would be progress!
Again to the hospital and the CTG and back down to contractions every 10 min!?!?! I was dialeted 1½-2 cm...those hours of torture hadn't made a bit of difference!?! *SIGH!*
I think the midwife thought we were lying when we told her how long and close the contractions had been at home... We didn't go home straight away but after a couple of hours I got fed up and decided I would rather do the waiting at mum's.
Back home again we all managed to get about an hour or two of sleep, we were all exhausted! Sunday came and went with the contractions coming every 10 min, sometimes every 5 min, and they lasted for approx. a minute.
At around midnight, 24 hours after it had all started, Stephen and I went back to the hospital for the THIRD time to check how things were going and to see about getting something that could help me sleep.
I was dialeted 2 cm!?! :( They gave me 2 pills to help me with the pain and then we went back to mums and slept for 2 hours and then rested as much as possible between the contractions for another 3-4 hours.
Monday morning...I was SO TIRED! Mum went to the grocery store and work to get her laptop so that she could work from home. Stephen and I went for a walk and rested when possible. Contractions kept coming every 5-10 min and were about a 1½ long. It was hard...and PAINFUL, difficult - almost impossible - to stand or to breathe when they came...and THESE contractions don't even count!?!
My best friend A. had bought me a gift and wanted to come over in the afternoon to see how I was doing. :) She came with a beautiful "guardian angel" for me to have with me at the hospital during delivery! ♥ She came at about 5pm and the contractions also came with a new force! 2 minutes long and every 5 minutes! PAIN! We managed to have something to eat and waited and waited and waited... A. went home and we waited some more. This time I was NOT going back home again!!
At 8pm we arrived at the hospital, FOR THE FOURTH TIME, finally the contractions were showing on the CTG and I was dialated 3 cm (yay!?) and it was OK for me to stay! :)
After being signed in to the ward I stood in the shower for a while, it had relieved the pains at mum's earlier in the evening and it felt GREAT! I stood there for 2-3 hours until the contractions became too strong and the heat/waterpressure no longer helped. I tried acupuncture, the ones that were supposed to help me relax worked best, the pain relieving ones were removed almost straight away.
I was starting to run out of methods of pain relief that I thought I'd be able to do the "job" with... It was PAINFUL and my breathing didn't help much anymore. OK...lets give the Nitrous Oxide a go! That combined with my cd of relaxing music helped! :) Felt SOOO GOOD hanging over the bean bag on my knees in the hospital bed...nice and calm...high as a kite YES :) but not too lost since I still got enough fresh air to keep track of what was going on.
Time passed.
At about 3 am (Tuesday now) the pain suddenly became even stonger and after that my memory is a bit blurry. I really didn't want to take the epidural but the Nitrous no longer helped. I took too much, often at the wrong time so I was in PAAAAIIIIN!!! Tired, fed up and no longer able to follow in the birthing process due to the pain I was in I finally asked for the epidural. "You'll get it soon. We just need to wait for the anaesthetist and she'll be here shortly."
We waited and waited for what felt like an eternity during which time mum and Stephen did their best to convince me to stay and that going home wasn't an option.
I was convinced I was going to die and when my water finally broke at about 4am (according to my medical records, Mum and S) I thought I was lying in a pool of blood...
I CAN'T TAKE THIS ANY MORE!
FINALLY, after almost an hour, they came to give me the epidural! Just before 5am (again according to med. records) the epidural stared to set in and I dozed of for a bit. I could still feel my stomach work with the contractions but the worst pain was gone and I could FINALLY get some REST!
Just before 6am I called for the midwife since I thought the pain had changed...
She "checked me out" and said I was fully dialated and she was just going to get her things ready and then I could start pushing! WHAT?! Was I supposed to have the energy to PUSH as well!?! NO WAY!
"Now don't let the air out, keep the pressure in and PUSH! when you feel the contraction." How was I supposed to do that?! I hadn't done much of anything else but breathe for 3 nights and 2 days and now I was supposed to keep it in and push...?! I was SURE I didn't have the strength left to get him out without help but... :) after pushing for all I was worth a couple of times - out he came!! :D Not even 20 minutes later, at 6.18am, he was here! Our Anton! ♥ We all cried and Stephen said that the scream that came out of me at that last push was out of this world and he was sure he wasn't going to need to call my sister and brother-in-law, who live 10 min away from the hospital, to tell them the baby was here because they must have heard me! :P
Anton's heart rate dropped at the end and that was one reason why he came out so quickly. I did tear a little bit and the midwife had to cut me as well. She also had to suck Anton's airways clean since he'd gotten some fluids in him. When the doctor came to check him out and there were no problems! :)
After all the fixing down below was done :P Anton was weighed and measured, and we got breakfast and were then transfered to the ward were we stayed until Thursday.
In summary...? Not at all what I had imagined, thought or expected. I was in a bit of a shock over how long it took and the severity of the pain when it REALLY came on Monday night...
I think I might have had a fair chance to deal with the pain better had I not been SO tired. I had no energy left to work with the pain when I really needed it... Thankfully there was never any real danger for my or Antons life and I'm TRUELY grateful for that. ♥
With a bit of distance to it all I can now say that I've gotten to know myself and my body in a way I never would have been able to if I'd been without this experience.
Next time... :D YES! I can actually imagine that there will be a NEXT time ;) I'll know better...know more...
(written for PRU at the end of 2005, edited for blogger Oct. 31st 2011)
Anton, a few minutes 'old'. ♥
And... young E. - suddenly older. :)
