Vardagslängtan

Alltså... Det är härligt med sommar och en massa, massa, massa, ledigt tillsammans med barnen ...fast, samtidigt, ledighet med barnen är inte semester. Det är inte vad jag vill göra som styr dagarna utan barnens vilja/viljor och det är väl som det ska, men jag hade allt önskat lite ledighet till bara mig...

Nästa vecka mjukstartar vi äntligen vardagen med inskolning på fritids och sen start i förskoleklass för Erin och år2 för Anton. Jag tycker det ska bli skönt att komma tillbaka i våra vardagsrutiner igen ...även om jag faktiskt är ledig ytterligare ett par veckor...!? ;) Först den 3 september börjar termin 4 på förskollärarutbildningen. En spännande termin verkar det dessutom bli, med massor av naturvetenskap och teknik på schemat - kommer lära mig massor av nytt.

"Redan" augusti...!

Jag och barnen har haft semester sen 4 juni och vi har drygt 2 veckor kvar av vår maratonledighet men när augusti knackade på dörren drabbades jag plötsligt av lite panik... Vi har ju inte gjort något...!?

Ungefär lika snabbt som paniken drabbade mig insåg jag att nog visst har vi gjort saker och ting ...och förövrigt, en del av semestrandet är väl just att inte heeeela tiden göra saker...? ;)

När jag då försökte tänka på det här inlägget jag ändå på något sätt vill göra om tiden som gått, bloggupphållet som blev så kände jag först samma sak... MEN! Jag har ju inte gjort något!?

...att jag sen insåg att blogguppehållet egentligen inte var från årsskiftet utan faktiskt, om vi ska vara helt ärliga, så har jag inte bloggat "regelbundet" sen separationen/skilsmässan ...och även rätt sporadiskt den sista tiden innan det med gjorde mig ju inte precis mindre "panikslagen"...! ;) Heeeelt omöjligt att sammanfatta i ett blogginlägg! Dessutom så, eftersom jag faktiskt inte skriver för några "anhängare" utan för mig och för barnen så har jag inga som helst "skyldigheter" att uppdatera er i allt som skett ...ens om det hade varit möjligt.

Vad jag vill säga om förra året ...om tiden som gått. Det gick för fort. På tok för fort. Jag tillät det också på något sätt att falla ur mina händer... Jag lärde mig (förhoppningsvis) att sätta/klargöra vissa gränser. Det gjorde mig, hur motvilligt jag än är att erkänna det, lite hårdare, lite mer vaksam... Kanske är det bra...? Kanske är läxan erfarenheten gav mig inte fullständigt klar för mig än... Tycker inte om tanken att det enda jag lärt mig är att vara hårdare (kallare?) och mer vaksam (misstänksam?). Vad bär livet med sig till mig om det är vad jag måste lära mig... :\ Nej, det kan inte vara det.

Jag tar ett djuuuupt andetag och glädjer mig över att det inte längre gör ont och att det inte gjort ont på länge nu. :)

Vill säga mer, skriva mer men, så känns vissa detaljer ändå för personliga på ett personligt plan ...eller så för personligt om andras privata händelser så jag skriver inget om det, förrän när/om det känns väsentligt.

Vill inte klänga kvar vid det förflutna, framåt vill jag. Mognare, starkare och modigare av de erfarenheter jag bär med mig vill jag vara.