Uppdatering

Snart är det det december?! Jissssses vad tiden går! Så ofta som jag säger det för mig själv borde jag väl börja förstå att tiden GÅR fort, för fort, men det vill liksom inte sätta sig.

Vad händer då? Ja-a...vardagen är full med småhändelser som jag önskar att jag hade tid att dokumentera här men ! har ännu inte fått tummen ur att ordna nät hemma och även om jag kan blogga via mobilen så sker det hellre, lättare och smidigare härifrån högskolan (när jag borde göra annat ;)).

Vi har varit krassliga här under hösten. Jag var magsjuk för en månad sen, kommer inte ihåg senaste jag var SÅ dålig med feber och hela tjotaballongen, sen har jag även haft halsfluss i två omgångar. Anton har haft öroninflammation i två omgångar. Det hann bara gå 10 dagar mellan antibiotikakurerna och samtidigt/däremellan fick han nåt knasvirus med tokhöga febertoppar och sen magsjuka. :\
Erin-pluttan har otroligt nog hållt sig frisk! :) ...även om hon fortfarande hinner med att få både ditt och datt innan vintern är över. ;)

Det går fint för Anton i skolan, men roligare hade den nog kunnat vara. Rasten, fritids och gympan är det han tycker är roligast i skolan. Än en gång känner jag att jag gjorde rätt val att byta inriktning från tidig årens grunskollärare till förskollärare för vad jag har sett av skolan så förstår jag att han inte tycker det är så kul. Sitta still, lyssna och göra trista stenciluppgifter, som fröken inte tycker han gör tillräckligt snabbt... :\ MER förskola i grundskolan säger jag. LEK in lärande för 17 gubbar, hur svårt kan det vara?! Nåja, det är kanske ämnet för ett annat inlägg. ;) Framåt går det för storkillen iaf och det är härligt att se hur läsandet går framåt för honom, även om han inte tycker det är det roligaste som finns. :)

Mycket hormoner är det också i 7åringen, jaa! han har ju hunnit fylla 7 år också i höst. Helt otroligt...! Det firades hemma i BlåHuset med maskerad med bästa kompisarna. :) ...men tillbaks till hormonerna...! :) Det är inte helt lätt alla dagar att vara 7 år, och inte helt lätt att vara mamma till en 7åring heller för den delen. Ibland känns det som om vi är mer osams än sams men jag försöker kramas med han så mycket jag bara får för det behöver vi båda två för att orka med nästa fajt.
Håll i och håll ut! ;)

Erin då? Jo, hon trivs finfint på förskolan och kommer väl överens med de jämnårig töserna där. Det känns gott i mammahjärtat att hon nu fått lite jämngamla vänner som inte slutar ifrån henne i förskolan som tidigare stortjejer gjort. Hon tjyvläser i Antons läsböcker och kommer nog snart vara ikapp storebror i läsandet. Hon är alljämt lillgammal och ordningsam, styr och ställer och bråkar om kläder. ;)

Jaaa! Får inte glömma att skriva om att barnen under sommaren/hösten utvecklat en väldigt frustrerande "fobi" för hundar och katter som de inte haft tidigare. "Bebis" (grannkatten) är ofta orsak till att de inte vågar gå ut och leka... Frustrerande utan dess like, då den (i min mening) är en helt ogrundad fobi. Det har dock lugnat ner sig något nu det senaste men... den dröjer kvar. Det är svårt att hitta balansen i att vara förstående för deras oro men samtidigt inte elda den mer genom att undvika "konfrontationer" med djur. Jag gör mitt bästa i att försöka vara ett gott exempel genom att hälsa på hundar som går förbi, prata om det som är bra med dem och samtidigt inte tvinga dem att ta kontakten om de inte vill. Man måste ju inte gilla hundar och katter heller. ;)

Annars...? Studerandet lunkar på för, det som är trist förgylls av go'aste kurskamraterna! :) Nu, just nu, borde jag sitta och renskriva observationer jag gjort under min vfu (verksamhetsförlagt utbildning) så jag är lika bra som vanligt på att prokrastinera men, än så länge har det ju funkat rätt fint för mig så varför ändra på ett fungerande koncept? ;P

Efter en lååång tid på sparlåga och med god hjälp av sommarens "övningskörning" har hjärtat mitt börjat slå igen för en viss någon. Det känns och det är gott, jag lever igen. ♥

...märkligt hur jag inte insåg då hur avstängd jag faktiskt var och hur skrämd jag först blev när frostigheten släppte när jag landat i mitt eget, på mina egna ben med uttrymme att andas och tänka på bara mig och mitt igen...